Jag kallar det midnattste

Att leva ett liv värt att dö för. Det strävar vi väl alla efter? Och detta var verkligen en sådan slags helg. En sådan helg värd att skriva om. 
 
Från lördag till söndag skulle jag vara hundvakt här hemma. Julia kom över och vi började göra egna mallar till ett pepparkakshus. Vi gräddade delarna till vårt hus i ugnen och började montera ihop det. Lite skevt blev det men det är så det ska vara när det är hemmagjort. Vi dekorerade det med polkagrisar och kristyr, silverkulor och lite mer kristyr. La in en ljusslinga och ställde det på bänken. Stolta över vårt absolut första egna pepparkakshus. Huset stod inte helt klart förrän lite över åtta på kvällen. 
 
Vi gjorde pizza, bäddade med madrasser, täcken och kuddar på golvet i vårt vardagsrum. Vi hämtade chips och läsk och startade skräckfilmen. Vid midnatt begav vi oss ut på den sista promenaden för kvällen med hunden. Vi möttes av en stjärnklar himmel trots vinterkylan. Månen var i en perfekt halva och kastade ett sken över de mörka gatorna. Vackrare får man söka efter. 
 
Vi beslutade sedan att ta med stativ och kamera för att fotografera den alldeles fantastiska natthimlen. Vid ett på nattem vandrade vi ner till en mörk fotbollsplan och ställde upp utrustningen och såg upp mot stjärnorna. Jag har nog aldrig skådat så många stjärnfall på en och samma natt. Överallt föll stjärnor, vissa fall mindre och vissa större. För varje skådat fall önskade vi oss något. Så pass många stjärnfall att jag troligen omedvetet råkade önska samma önskan flera gånger om. Nu idag fick jag veta att vi skådat ett meteorregn, vilket gör det ännu mer magiskt.
 
Lite lätt frusna snuviga begav vi oss hem igen och gjorde oss en kopp te, då var klockan redan runt två. Vi återgick till våra platser under täcket, drack te och såg på någon dålig skräckfilm som visades på Tv. Klockan hann bli över tre innan vi somnade och inte vakande vi före halv ett heller. Åt frukost och drack ytterligare lite te. Gjorde ischoklad och och städade ihop allting och sedan var det dags för Julia att bege sig hem. Nu sitter jag här, lyssnar på musik och redigerar några bilder och funderar på att ta en dusch.
 
Jag önskar att alla i världen får uppleva något lika magiskt under sin livstid.
 
Kram.
Tidigare inlägg Nyare inlägg

Sandra // 1998 // Norrköping

Läser, skriver, dricker vit mocha latte och dagdrömmer. Går även första året som estet med inriktning media.