En solig tisdag i mars, jag sitter i min säng, livrädd, trots att jag borde vara fylld med vårkänslor och blomster. Funderar, ser ut genom fönstret, funderar lite till, skriver en mening, raderar, börjar om, vill få det rätt då alla tycker att det är så fel. Rädd för konsekvenserna, rädd för åsikterna, rädd för reaktionerna. Jag heter Sandra, jag är sexton år gammal och jag är i mitt första förhållande, och jag är livrädd. Livrädd för att min kärlek heter Maja. 

Jag kan redan nu känna de dömande tankarna hos vissa av de som läser, men snälla låt mig förklara. Låt mig visa det ur mitt perspektiv och försök att vara fördomsfri. 

Vi har pratat i fyra år, hon och jag, och hon har sedan första dagen alltid varit min alldeles egna solstråle. Alltid funnits där, förstått som ingen annan. Stannat hos mig när jag inte ens velat stanna hos mig själv, älskat alla sidor jag fruktat. Jag älskar henne. Älskar henne djupt och äkta. Och jag älskar henne inte för hennes kön, hennes namn eller sexualitet. Jag älskar henne för hennes själ. Älskar henne för den hon är. 

Hade någon för något år sedan frågat mig om jag någonsin skulle kunna se mig själv tillsammans med en annan kvinnlig varelse hade jag troligen svarat nej. Men nu är jag äldre och förhoppningsvis visare. Jag är inte gay, jag kommer aldrig att kalla mig för gay. Jag har sedan läggning och liknande blev aktuellt sagt att jag är öppen för allt. För att även om jag då inte kunde se mig själv med en tjej så kunde jag omöjligen veta vad framtiden hade att erbjuda, det kan jag inte nu heller. Jag kanske kommer att älska någon av manligt kön med tiden? Jag har ingen aning, det har ingen annan heller. Vad jag då försöker förklara är att jag tror att vi alla människor endast föds som människor och inget annat. Jag tror inte på att det finns en sak som är rätt. Jag tror att man faller för en människa för människans själ och hjärta och inte för kön. Vi är inte mer än människor. För mig är det mest logiska att vi älskar människan för människan och inget annat. 

Det som framförallt gör mig så oerhört sorgsen i själen är vetskapen om att jag tillexempel riskerar att förlora människor i släkten. Människor lär troligen få en helt annan bild av vem jag är och kanske till och med behandlar mig annorlunda, trots att jag är precis samma Sandra som innan jag blev förälskad, kanske bara en aning lyckligare

. Det är så skrämmande mycket som kan förändras endast på grund av att jag enligt vissa människor älskar fel person. Och att det år 2015 fortfarande inte är okej för vissa människor gör mig så ledsen, för att jag ser verkligen inte hur någon annan kan finna något fel i min lycka. Jag är lycklig, hon gör mig lycklig och jag älskar henne, men ändå kommer folk att vilja se ner på mig och kalla mig för syndare. 

Min vardag kommer definitivt inte att bli enklare, andra kommer att ha åsikter, tycka att det är fel, stirra när jag håller hennes hand och säkert enmiljon andra saker som jag inte ens hunnit tänka tanken av. Och jag har frågat mig själv; är det värt det? Är det värt att riskera så mycket endast för att jag enligt vissa människor råkade falla för fel person? Mitt svar på den frågan är Ja. Ja det är det. För att jag älskar henne, och jag vet att jag inte kommer att sluta älska henne vad någon annan än tycker om saken. Man är osäker på så mycket här i livet. Jag är osäker på vad jag vill göra när jag blir äldre, på vad jag vill plugga vidare, på vad jag ska ha på mig imorgon och hundra andra saker, men vad jag aldrig varit säkrare på är min kärlek till Maja. 

Människor kommer att stämpla mig som gay endast för att vi är så ruskigt besatta av att placera varandra i fack. Jag vill inte tillhöra något fack. Jag är inte gay. Jag är Sandra. Jag är mig själv. Och för tillfället älskar jag Maja. Vi är Maja och Sandra.