Min älskling har efter fyra dagar åkt hem, jag är ensam igen ich det känns lika sorgligt som alltid. Dagarna vi tillsammans fick har i vilket fall bjudit på mycket. Vi har ätit på restaurang, gått promenader, sett på filmer, gått på NASA-utställning, varit på bio, haft picknick med två andra fina samt spelat frisbeegolf, ätit frukost på balkongen, fikat lite för mycket på espresso house, hållit hand, halvsovit i sängen i timmar och andra söta små saker. Trots att vi hunnit med mycket kan jag inte låta bli att vara besviken, det känns aldrig som att tiden är tillräckligt, den rinner ut så snabbt och när tåget sedan länge avgått sitter jag där i sängen och tänker att ja just det detta önskar jag att vi gjort, detta önskar jag att jag sagt åh vad jag önskar att vi haft mer tid. Min kärlek till denna människa kan inte tidsbegränsas, inte ens all tid i världen skulle vara tillräckligt.

 

Efter att ha följt kärleken till tåget och fällt några tårar gick jag ner på stan med Julia, två böcker fick följa med hem. Båda två korta, jag känner nämligen inte för att läsa någon lång roman för tillfället. Jag har planerat in att spendera resten av detta alltför långa och miserabla sommarlov till att förlora mig i böcker så som jag alltid gjorde förut, det är en räddning från verkligheten som alltför sällan är vacker.